Musik

Gamla skivor jag lyssnar på.

Anna-Lotta Larsson "Jag ser dig i smyg" från 1995.
Har du varit på några Hi-Fi mässor kan jag nästan garantera att du har hört något med Anna-Lotta Larsson. Hennes skivor har nästan alltid bjudit på ett fantastiskt ljud. Den här plattan är inget undantag. Här radar hon upp sina tolkningar av P. LeMarc, O. Magnell, T. Ström, M. Wiehe med flera. Wiehe's "Flickan och kråkan" kan jag inte lyssna mig trött på. Njut av "Med ögon känsliga för grönt" eller bara lyssna på Anna-Lottas röst och musikernas känsliga spel. Hur bra ljud som helst. :)

Ben Harper "Welcome to the cruel world" från 1994.
Gillar du gitarrer, Blues & dynamik. Då är den här skivan något för dig. Ben Harper den nya generationens bluesspelare. Han är även HiFi nördarnas nya kelgris med sina dynamiska inspelningar. Akta högtalarna när du spelar högt för vissa peakar är riktigt grymma. Ett roligt spår är "Mama’s got a girlfriend now" lite mer nedstämd är titelspåret "Welcome to the cruel world". Jag tycker nog mest om andra låten "Whipping boy". Även kör sången på "How many miles must we march" är värd att nämnas. Jag vill också kunna spela gitarr som Ben.

Billy Falcon "Pretty blue world" från 1991.
Kan inte fatta att han inte har blivit mer känd. Skivan är tillägnad hans fru Myla som dött i cancer och lämnat Billy ensam med sin dotter. Texterna är riktigt gripande och sorgliga. Han backas upp av storheter som Kenny Arnoff på trummor och John Bon Jovi på gitarr och sång mfl. Favorit låtar är "Not funny anymore", "Married in the morning" eller "Heavens highest hill". En av dom jämnaste skivor jag har där alla spår håller en hög karat. Känslan han lägger ner i låtarna gör att man sitter som trollbunden och lyssnar tills sista tonen tonar ut och då vill man bara höra den igen och gå igenom dom underbara texterna. Sista låten "Oh boy" är en pärla i sin enkelhet. Det här är en klassiker. Bättre kan det knappt bli. Även hans femte skiva "Letters from a paper ship" är kanon.

Bob Dylan "Subterranean homesick blues" från 1967.
Har man inte den här skivan så har man missat en av de bästa skivor i detta sekel. I fall det är någon som kan förklara "Bob Dylan’s 115th dream" så skulle jag bli evigt tacksam. Den måste var något av det märkligaste någon har skrivit. Fast den är helt underbar att lyssna till fast jag inte begriper vad det går ut på. Även klassikern "Mr. Tambourine man" finns här. Det är en upplevelse att sitta och lyssna på Bob’s fantastiska ordlekar. Sen spelar han gitarr på sitt lilla egna sätt och munspelet är inte av denna värld, akta diskanterna. Fast det är inte lika vasst som på "John wesley Harding" skivan där man tror trumhinnorna ska spricka. "Outlaw blues", "It’s alright, ma (i’m only bleeding)" är exempel på hur mycket han lyckas få fram ur så lite. Kan bara säga köp och lyssna själva.

Bruce Springsteen "The river" från 1980.
Ett dubbel album som visar The Boss från hans bästa sida. Bruce visar upp sin talang i pärlor som "Independence day", "The ties that bind",  "Cadillac ranch" och "Wreck on the highway" Fast bäst är ändå titel spåret "The river" som är skriven till hans syster. Han skrev den efter att han frågat henne vad hon gjorde när hon skulle ha lite skoj, jag har aldrig roligt, svarade hon. Även "Point blank" är en av mina favoriter. Ett av dom få dubbel album som håller i längden.

Couting crows "This desert life" från 1999.
Counting crows är tillbaka med en skiva som imponerar stort, nästa lika bra som deras första. Här har dom mixtrat lite mer med olika ljud och instrument så man vet aldrig vad som ska hända riktigt. Men med texter som kan trollbinda så är det bara kul att bli lite "störd". Tredje spåret "Amy hit the atmosphere" är så mycket Counting crows det kan bli. Sen fortsätter det med starka låtar rakt igenom förutom det lite väl lustiga slutet så har jag inget att klaga på. Dom har gjort det igen, du kommer inte att bli besviken om du inhandlar den här plattan. "Four days", "All my friends" & "Speedway" kommer att förgylla min tillvaro flera år framöver.

Cure "Whish" från 1992.
Är du nedstämd och vill fortsätta med det, låna då ditt öra till denna skiva. Mörkt och stämnings fullt om man frånser radiospåret "Friday i’m in love" som för en stund piggar upp. Spår 3 "Apart" är en av mina favorit downtjackspår texten handlar om ett par som glider isär mer och mer. Fast det överträffas av "To wish impossible things" där allt man gillar har försvunnit och man önskar att det kom tillbaka. Så släck lampan ta fram en kall öl och lyssna på den här skivan och tyck synd om dig själv.

David Shutrick "Finland" från 1992.
David har alltid lockat mig med sina finurliga texter och ordlekar. Finland är inget undantag, den börjar med "Nattbussen" som beskriver en nattlig bussfärd på nyårsdagen. Radioplågan "Container" finns här med och så min favorit "Vin och te". En svensk Engelsman som gör svenskare låtar än sina svenska motsvarigheter. Bra inspelad dessutom. Kul!

Di Leva "Naked number one" från 1993.
Från början var jag ingen Di Leva fan men efter att ha hört några spår på hans första engelskspråkiga skiva ändrade jag mig. Sen efter att ha varit på Hotellet och sett honom live var jag övertygad, han är en av Sveriges bästa musiker. Inte många artister kan få mig på så gott humör som han med sina trallvänliga uppiggande låtar och texter. Han är kanske från en annan planet som han säger, men en sak är säker han tror på godheten i människan. Nej tillbaka till skivan, "I’m based on a true story" så börjar introt på första låten som är titelspåret. "Hell is made of love" belyser ännu mer hans synsätt. Några spår är inspelade nere i Sala silvergruva för att få det rätta spaceflowersoundet. En klart lysande stjärna på den här skivan är "To the fairytale" en underbar låt i sagornas värld. Vill du bli glad lyssna på Di Leva det gör jag.

Eldkvarn "Limbo" från 1999.
Eldkvarn tillbaka i gammal god klass igen efter några alster med ganska tråkigt material. Här finns det några riktiga guldkorn att lyssna på både text och musik mässigt. Ta bara "Djävulens vagn" eller "27" så fattar ni vad jag menar. Plura's härliga röst och så är Peter LeMarc med på munspel och han har även skrivit "Samma sort" ihop med Plura. Texterna på skivan äter sig närmre och närmre för varje genom lyssning och snart är man fast i Eldkvarns värld. Men det är ingen trevlig värld men säg vilken som är det?

Emmylou Harris "Wrecking ball" från 1995.
Denna HDCD inspelning har en ljudkvalitet högt över vanlig standard. Det är kanske inte så märkligt när man ser att Daniel Lanois har producerat skivan. Denna skiva har lite kult status bland Hi-Fi handlare runt om i Sverige, men det är inte så konstigt då man lyssnar på skivan. Harris röst är helt underbar och musikerna runt henne av yppersta klass. Duetten med Neil Young på titelspåret lämnar inget mer att önska. Även Steve Earls "Goodbye" framförs på ett imponerande sätt. Det hinns även med en Dylan låt. Jag kan inte annat än att ge den högsta betyg.

Eric Bibb "Spirit & the blues" från 1994.
En fantastisk skiva från Opus3 som är kända för sitt utmärkta ljud, men här har dom överträffat sig själva. Eric växte up i New York city omgiven med musik från starten då hans pappa, Leon var en ganska känd folkmusik sångare. Han fick följa med honom när han tränade och uppträde. Då träffade han några av musikens storheter som Baez, Dylan, Odetta och Seeger. Denna skiva tillägnar han alla sina vänner i världen som håller på med musik. Den är live inspelad och omixad så det är ett härligt öppet ljud. Lyssna på spår som "In my father's house" och "Water under the bridge" så förstår du vad jag menar. Även utsedd till en full poängare i HiFi-musik. Så det är bara att köpa den nu!

Eric Clapton "Unplugged" från 1992.
Från MTV’s Unpluggedserie kommer denna pärla. Clapton och ett gäng fantastiska musiker som gör den här skivan en njutning att höra på. Den akustiska versionen av "Tears in heaven" är långt bättre än studioinspelningen, Den är som ni säkert vet tillägnad hans son som föll ut från ett fönster på 4:de våningen och omkom. Härliga är hans tolkningar av legenden Robert Johnsons gamla låtar "Walkin’ blues" & "Malted milk". Det jag mest kommer ihåg från tv sändningen är duellen i "Old love" mellan Clapton och pianisten Chuck Leavell, vilken känsla dom spelar med. Även klassikern "Layla" är med i ny form. En given fullpoängare.

Grant Lee Buffalo "Fuzzy" från 1993.
Hörde låten "Fuzzy" några gånger på radion och den växte sig större för varje gång. Jag blev glatt överraskad då resten av låtarna på skivan är lika bra eller bättre, med texter som "I dont belive in superman" från "The Hook". Skivan kräver en 3-4 genom lyssningar innan den har fastnat men sen sitter den där och man är fast i Buffel fällan ;). Med en säregen sång röst och en magisk känsla i gitarr spelet så kan man inget annat än kapitulera för Grant Lee Buffalo. Att deras 2 följande skivor är nästan lika bra säger det mesta om deras storhet.

Hamell on trail "Choochtown" från 1999.
"Go fuck yourself" det är första spåret, ja spår för någon låt är det ju inte. Säger det direkt det här är ingen lätt skiva antagligen gillar man den eller så hatar man den, tror jag? Ed Hammel verkar vara en person som man aldrig vet var man har och vad han ska göra. Men oftast blir det han gör bra, som spår 4 "I´m gonna watch you sleep" och den härliga "Disconnected". Hans (Dylanianiska) gitarrspel gör mig yr av lycka i "Hamell´s ramble" Glöm bara inte att andas när du lyssnar. Hans härliga berättar stil i "The long drive". Det här är så #### bra eller? 

Håkan Hellström "Känn ingen sorg för mig Göteborg" från 2000.
Så kom det äntligen en ny bra svensk popartist. Håkan känns som en frisk fläkt och hela albumet bubblar av energi. Härliga texter med djup och humor. Här finns en hög favorit låtar "En vän med en bil" och "Uppsnärjd i det blå" men klar bäst är nog "Magiskt, men tragiskt". En bra start på nya seklet och jag längtar redan till Håkans nästa realese. Han har ju ingen fantastisk sång röst men med sin charm och bra låtar så räcker det långt. Har ni den inte så är det dags att inskaffa den nu! Köp!
 
Jakob Hellman "...och stora havet." från 1989.
Ingen av mina andra svenska skivor snurrar i cd-spelaren lika ofta som den här geni förklarade debut albumet. När det kom ut var det något nytt och det håller än. Hans underbara lek med det svenska språket gör det här till en oförglömlig upplevelse. Kommer ihåg när jag satt och fikade på jobbet och dom spelade "Vara vänner" för första gången, den fastnade direkt och jag var tvungen att köpa skivan något jag aldrig kommer att ångra. Varje låt är svensk pophistoria.

John Hiatt "Crossing muddy waters" från 2000.
Äntligen en bra Hiatt skiva igen, efter några ojämna är han tillbaka starkt med denna utgåva. Lite mer back to basic så att säga, med grymt gitarrspel och en härlig känsla i rösten. Sen är det ju ett gäng starka låtar han har snickrat ihop. Titel spåret ("Crossing muddy waters") är nog skivans bästa. Men även "Lift up every stone" sticker ut lite mer än dom andra, plus blues inspirerade "MR. Stanley". Fast det är väl inget spår som är riktigt illa. Roligast är i alla fall spår 7 "Gone".

John Mellencamp "The lonesome jubilee" från 1987.
Eller John Cougar som han fortfarande hette när denna skiva släpptes. Måste genast säga att i Johns band finns en av mina trummis favoriter, Kenny Arnoff. Mellencamp skriver om vardagliga händelser och han är en av dom stora i sitt gebit. Lyssna till dom brända drömmarna i "Paper in fire" eller visdoms orden i "The real life". Fast bäst är nog ändå "Empty hands" som handlar om fattigdom, drömmar, kärlek och framtiden. Sen att han har gjort en låt som heter "Hotdogs and hamburgers" gjorde att jag köpte skivan utan ha lyssnat på den. Låna gärna ditt öra till den här skivan det är den värd.

John Prine "In spite of ourselves" från 1999.
Här är det duetter för hela slanten och många gamla godingar som får nytt liv. John's lite släppiga röst görs sig bra som kontrast till damerna han sjunger med. Bäst tycker jag att "I know one" där han sjunger med Emmylou Harris. Men även "Back street affair" och "In a town this size" med Patty Loveless respektive Dolores Keane. Roligast är titel spåret "In spite of ourselves" där Iris DeMente är hur bra som helst. Sen är det en HDCD skiva med en härlig ljud kvalité. Man kan bara älska den här skivan.

Kieran Kane "Six months, no sun" från 1998.
Jag begriper det inte, redan andra gången jag lyssnade på den här skivan kändes det som jag ägt den i evigheter allt fastnade direkt. Detta måste vara årets bästa skivsläpp enligt min mening. Första låten "Table top dancer" handlar om Kelly som jobbar som Striptease dansare. Vilken berättar talang måste bara köpa hans tidigare alster. Även låt 3 är en rysare textmässigt som handlar om hur han tröttnat på sin snygga tjej som varken kan laga mat eller städa men hon är snygg att se på "Takin’ up space" heter den. Sen gör han en hygglig version av "What a wonderful world". Fast den som jag gillar mest är "Hysteria".

Linda Ronstadt "Feels like home" från 1995.
Veteranen Ronstadt har här samlat på sig en uppsjö av förnämliga musiker och det hörs också. Min favorit trummis Jim Keltner, i kören märks Emmylou Harris för att nämna några. Sen är låtarna gamla favoriter som Linda tolkar på ett ypperligt sätt. Tom Petty's "The waiting", Neil Young's "After the goldrush" är helt underbara att lyssna på. Sen är ljudet på topp fast det är en studio mixning och allt är putsat och i ordning gjort så funkar det fint. Personlig favorit är nog "Women 'cross the  river".

Liz Phair "Exile in guyville" från 1993.
Här har ni en strålande skivdebut. Fräna texter som säger något, musiken vibrerar fram och Liz sjunger på sitt lite säregna sätt. Spännande och kul på samma gång, lite udda vilket piffar upp det hela. Med låt titlar som "Fuck and run" och "Gunshy" så fattar ni nog vad jag menar. Men det här måste höras på högvolume, rocka på! Favoritlåt "Soap star Joe".

Lucinda Williams "Car wheels on a gravel road" från 1998.
Bruce Springsteens gamla pianist Roy Bittan har producerat denna skiva som överraskar med sitt härliga ljud och genom tänkta texter. Lucinda sjunger om livet vid gränsen Texas och Louisiana. Gäst artister är bland annat Emmylou Harris, Steve Earle och Buddy Miller vilket är ganska celebert sällskap. Vilken gitarr spelare han är den goda Buddy. Men nu tillbaka till Lucinda som med sin lite skrovliga röst levererar texterna med en härlig känsla. "Drunken angel" är nog det bästa spåret. HDCD.

Magnus Johansson "Simplistico" från 1998.
Efter en lysande debut skiva har dom 2 efter följande varit ojämna. Men här på 4de albumet är han tillbaka i stor stil. Här har han letat upp sina rötter och låter lite som sina förebilder, Petty, Dylan och Lundell. Här finns bland annat en cover på Lundells "Som en syster" och Bob Dylans "If not for you" fast på svenska blev det "Om det inte var för dig". Skivan har 16 spår och det är några spår som jag har fastnat extra för, "Det vilda - tur & retur", "Ta mig tillbaka" och "Eld" som han gör ihop med Plura från Eldkvarn.

Marc Cohn "Marc Cohn" från 1991.
Marc Cohn's låt "Silver Thunderbird" spelade dom en del på radion innan han släppte sin stora singel "Walking in Memphis" det var den jag fastnade för men jag köpte aldrig skivan men det gjorde min bror. Fast efter några år så kom jag över den på rea. 91 måste vara mitt guld år med denna skivan, också Billy Falcon och R.E.M. släppte sina bästa då. "29 ways" är det roligast spåret medan "Dig down deep" är en underbart vacker låt. Ett måste!

Mary Lou Lord "Got no shadow" från 1998.
Har du hört talas om henne? Hade jag inte heller var ett impuls köp. Som visade sig vara ett lycko köp, hon är hur bra som helst. Trevlig röst, bra texter och riktigt bra ljud. På spår 3 "Lights are changing" har hon bjudit in Roger McGuinn på 12 strängad gitarr, lite Byrds sound där. "His lamest flame" är en trevlig bekantskap med medryckande "Na na na na na" i texten. "She had you" handlar om fast man lyckas med karriären och blir framgångsrik kanske ändå är avis på en gammal kompis som inte har lyckats i arbetslivet men med kärleken. "Two boats", "Supergun" och "Seven sisters" är andra låtar att nämna lite extra. Så köp Lord och bli nöjd.

Metallica "Load" från 1996.
Har ju hört att Metallica skulle vara bra från olika håll, men aldrig riktigt fattat att dom var så här bra. Överasskande bra sjunger han James Hetfield. Här finns klassikern "The house Jack built" som är kanon. Även "Bleeding me" fångar mig i ett järn grep som håller i sig över "Cure" också. Det är så här bra hårdrock ska spelas. Inga onödiga krussiduler och annat skräp, bara rock. "King of nothing" tillhör toppskiktet på skivan den med. Vill du rocka hårt så köp "Load".

Neil Young "Rust never sleeps" från 1979.
Det här var ett svårt val då alla Neils skivor håller hög klass. Men den här har det där lilla extra. Lyssna till "Powderfinger" så fattar ni vad jag menar, man sitter bara och ryser. Sällan har jag varit mer involverad i en låt man sitter hela tiden och undrar om det är dikt eller verklighet. Lägg där till en underbar version av "Pocahontas". Första och sista låten är samma låt i 2 versioner en akustisk och en elektrisk. Text raden "It's better to burn out than to fade away" är klassisk och det är mer än en rockstjärna som skrivet det i sitt avskeds brev när dom tagit självmord. Bland andra Kurt Kobain. Ska du ha en riktig rockskiva köp den här.

Nick Cave and the Bad seeds "Murder ballads" från 1996.
En hel skiva om mord och annat elände kan det vara något? Ja! När det framförs så här bra med Nick Cave's hesa stämma och inbjudna gäster så är det bara att duka under. Radioplågan "Where the wild roses grow" har väl alla hört. I par med Kylie Minogue är den oförglömlig. Även "Stagger Lee" är en härlig mördarhistoria. Värt att nämna är väl att P.J Harvey medverkar och att sista låten är en Dylan cover. Detta är en rysare av annorlunda slag. Inget för mörkrädda! Sällan har väl mord och blod varit så bra på skiva.

Nils Lofgren "Acoustic live" från 1997.
Gillar du Akustisk gitarr? Gör du det är det här ett givet köp. Springsteens kompis och gitarrist Nils Lofgren gör här en härlig live skiva med just gitarrer eller vad trodde ni? Han har bjudit in 2 av sina bröder att spela med honom och det gör dom med bravur. Här finns några av hans bästa låtar med i nya spännande tappningar. "Sticks and stone", "Big tears fall", "Mud in my eye" och "To your heart". Släpp loss luft gitarristen i dig och digga detta.

Pal Shazar "There's a wild thing in the house" från 1995.
Snacka om berättelser hon framför med sin veka röst. Pal har skrivit alla spår och sjunger själv på alla spår utom på 2 där hon först har duett med Mike Scott och sedan Jules Shear. Dom 2 låtarna höjer sig också lite över dom andra tillsammans med "Small talk with the ticketman". Även "Wade went wild" gillar jag skarpt med sitt lite annorlunda stuck. Bra!

Patty Larkin "Angels running" från 1993.
Den här skivan har jag letat efter i 4 år och äntligen har jag den i min ägo. Det första som slog mig var vilken inspelning, eminent bra ljud från bas till diskant. Fast tittar man närmare är det inte så konstigt när ljudgurun John Leventhal har ett finger med i spelet. 13 bra spår där man mest kommer ihåg "Might as well dance", "I told him my dog wouldn’t run" & "Video" där hon lånar friskt från "Money for nothing" av Dire Straits. Har du en hygglig anläggning så blir den lite bättre när du stoppar i den här skivan i CD-spelaren. Som Danskarna säger "Worth waiting for".

Paula Cole "This fire" från 1996.
Ännu en HDCD skiva med ljud där efter. Hade aldrig hört henne innan jag köpte skivan så efter första genomlyssningen var jag lite besviken men efter 5:e lyssningen så hände det något och jag var fast. Vilken skiva det här är när man bara har tagit den till sig. Här finns även Peter Gabriel med som gästsångare på ett spår. Paula har skrivit alla låtar själv och även producerat skivan. Den är lite annorlunda som sagt men den håller i längden. Basen på öppnings spåret "Tiger" är riktigt djup så håll fast tavlorna, även språket på det spåret varnar jag känsliga för. ;) Hitsingelspåret "Where have all the cowboys gone" är nog det mest lätt lyssnade. Bäst är 7:an "Road to dead". Köp! Köp! Köp!

Prefab Sprout "Steve McQueen" från 1985.
Pop i mästarklass, geniet Paddy McAloon har här skrivit en av detta seklets bästa skivor. Det är fyndigt, känns nytt fast det nu har över 10 år på nacken. Här finns mästerverk som "Desire as", "Hallelujah" och "Faron Young". Det är inte lätt lyssnat men när man väl har tagit det till sig så växer det bara för varje gång man spelar skivan. Jag kan även rekommendera deras senaste skiva "Andromeda Heights" från 1997. Min personliga favorit från "Steve McQueen" skivan är nog "Horsin' around". Kanon!

R.E.M. "Out of time" från 1991.
Jag säger bara Michael Stipe vilket geni. Alla har väl hört "losing my religon" eller "Shiny happy people" på radion. Enligt mig finns det 3-4 låtar på den här skivan som är bättre, vilket inte vill säga lite. Dom låtar jag tänker på är väl inte lika radio vänliga som dom 2 nämnda men vilka spår. Lyssna bara på "Near wild heaven", "Low" eller "Texarkana" några gånger så upptäcker du det själv. Det här är 1991 års näst bästa skiva efter Billy Falcons "Pretty blue world".

Rickie Lee Jones "Traffic from paradise" från 1993.
Rickie Lee har en eget sång sätt och röst. Här gör hon en härlig version av Bowies "Rebel Rebel". Texten på "Altar boy" är typisk för henne, "Stewart's coat är ännu än pärla. Jim Keltner håller i trumpinnarna och är lika bra som alltid. Skulle tro att antagligen gillar du skivan eller så hatar du den. Men en sak måste alla hålla med om och det är det fantastiska ljudet. En rökare i krysset.

Sade "Diamond life" från 1984.
Hur kan jag ha missat den här pärlan, vilken röst hon har. Sade Adu har skrivit text och musik till alla spåren. Alla har väl hört "Smooth operator" någon gång på radion även "Cherry pie" har jag för mig var mycket spelad också. Men min favorit är nog "Sally" som är en uppvisning av Sade's härligt känsliga röst. Även inspelnings mässigt håller den här skivan en ovanligt hög karat.

Shawn Mullins "Soul's core" från 1998.
Sommar plågan "Lullaby" har väl alla hört vid det här laget men den är nog inte bland dom 5 bästa spåren om jag skulle välja. "Tannin bed song", "Ballad of Billy Jo McKay" och så "September in Seattle" för att nämna några. Det är klassisk amerikansk rock musik med mycket bra texter som säger något och det är ju inte så vanligt, varje låt berättar en lite historia nästan i Springsteen anda. Det är lite lågmält men ack så harmoniskt. Kul att höra Kris Kristofferson's "Sunday mornin' comin' down" i den här tappningen. Perfekt i höst mörkret. =)

Sophie Zelmani "Sophie Zelmani" från 1996. 
Sophies första skiva men ack så bra. Lungt och stilla smyger hon sig på dig och sen är du förlorad under hela skivan. Inga stora gester utan bara det som behövs och inget annat. Intimt och sensuellt och texterna får mig att lyssna lite extra. Svårt att nämna något spår då alla är så bra men "I'd be broken" och "I'll see you" ger mig det där lilla extra, men även "Tell me you're joking" kan få fram en tår i ögat. Kan bara säga att ni ska köpa hennes 2 andra skivor också då dom är minst lika bra. Sverige är fantastiskt.

Tanita Tikaram "Acient heart" från 1988.
Tjejen med den mörka rösten. Tanita debuterade med den här underbara skivan. Jag räknar till inte mindre än 4 toppsinglar från denna skiva. Ni kommer väl ihåg "Good tradition" och "Twist in my sobriety" för att nämna 2. Det var hos en kompis som jag först hörde den i sin helhet och så var jag såld. I blåssektionen finns bland annat Mark Isham och på gitarr Mark Creswell. Kan även rekommendera hennes tredje skiva "Everybodys angel". Perfekt att vakna upp till.

The Beatles "Revolver" från 1966.
Hur kan jag ha missat att få en Beatles skiva på den här sidan, nåja nu finns det en i alla fall. Enligt mig så är det här den bästa skivan dom gjort av dom jag hört vill säga, saknar några få i samlingen än. Skivan inleds med "Taxman" som Geoerge Harrison skrivit. Här finns ett helt gäng av klassiker "Here, there and everwhere", "Yellow submarine" och "Good day sunshine". Men jag gillar nog mest den finstämda "Eleanor Rigby" som handlar om dom ensamma människor ute i världen. Har du ingen Beatles skiva i din samling så kan jag rekommendera den här.

The Beautiful South "Miaow" från 1993.
Första gången man lyssnar på den här gruppen tycker man det är trall vänliga popsnören. Men deras texter är oftast riktigt sarkastiska och elaka medan musiken är glad och pigg. Lyssna bara på "Mini correct" så fattar ni vad jag menar. Fyndigare texter får man leta efter och stämsången mellan Paul Heaton och Jacqueline Abbott är bländande. Lyssna extra på "Good as gold", "Prettiest eyes" och "Tattoo". Luta dig tillbaka i soffan och njut av "skönheten från söder".

Tracy Chapman " Tracy Chapman" från 1988.
Min första CD-skiva och en av dom mest spelade. En svart protest sångerska som lyckas slå kommersiellt. Fast med dom låtarna skulle det var lustigt om hon hade misslyckats. "Fast car" har väl alla hört på radion. Med enkelt arrangemang trollbinder Tracy sina lyssnare. Vem blir inte berörd när man lyssnar på låtar som "Why" eller "Behind the wall". Fast en låt är lite starkare än dom andra tycker jag och det är "For my lover" Gillar du akustisk gitarr och texter som inte skön målar världen köp och lyssna i din favorit fåtölj.

Tom Petty "Full moon fever" från 1989.
Min första skiva med Petty, sen har det blivit 10 album till i min samling. Fast "Full moon fever" håller jag nog som den bästa och jämnaste. På denna skiva medverkar storheter som Roy Orbison, George Harrison, Jim Keltner och Jeff Lynne för att nämna några. Förutom radiohiten "Free fallin’" så finns här ett knippe med underbart enkla rocklåtar som har hög luftgitarrsfaktor. Texterna är enkla nästan banala men Petty får det att hålla ihop på ett fantastiskt sätt, mycket tack vare hans säregna röst som sätter sin sydstats stämpel över det hela. "I wan’t back down", "Love is a long road" & "The apartment song" är låtar som lätt sätter sig i minnet. Slut spåret får vi inte glömma "Zombie zoo" en härlig liten låt.

Willie Nelson "Across the borderline" från 1993.
Du som tror att du inte gillar country musik låna ut ditt öra till denna skiva så kommer du kanske att ändra uppfattning. Gubben Nelson visar vad skåpet ska stå. Här tolkar han några nya låtar och nästan varje version är bättre än originalet. Lägg där till ett magnifikt ljud från producenten Don Was. Det är inga dåliga gäst artister han har bjudit in heller eller vad sägs om Paul Simon, Bob Dylan, Bonnie Raitt och Sinead O'Connor. Sen håller han band stjärnklass också med Jim Keltner, John Leventahl, Benmont Tench och Reggie Young får att nämna några. Alla låtarna håller yppersta karat men jag har fastnat för 2 stycken, "Dont give up" av Peter Gabriel och så "Still is still moving to me" Kan knappt bli bättre 5 stjärnor med plus i kanten.

Willie Nile "Beautiful wreck of the world" från 2000.
Läste om den här skivan i någon tidning som höjde den till skyarna, vilket också några kända artister gjort Bono & Lou Reed bland andra. Jag kan inte annat än att hålla med dom att denna skiva är något utöver det vanliga. Starka texter och snärtiga melodier allt gjort med härlig inlevelse och glimten i ögat. "Black magic and white lies" är en av låt som fastnar snabbt och som man går och nynnar på. Den finstämda "Tiorunda surprise" är bra. Fast om jag nu tvunget måste välja ut en låt så får det bli "The black parade", som jag håller som knapp favvo före dom andra låtarna på detta härliga album.

Kommentarer